Häromdagen pratade jag med en klok kvinna härinne på anstalten om vår avrustningsaktion. Hon tyckte det var bra gjort, men tillade att fred är något som börjar med oss själva. Om människor inte kan respektera varandra, förlåta varandra och ta hand om varandra på det individuella planet, finns det ingen värld kvar att kämpa för.
Sedan jag förflyttades till den öppna anstalten för en vecka sedan har det kommit fyra nya, två liksom mig inifrån staketen (det var fint att återse dem!). Det betyder att vi nästan är fullt hus nu och många som ska samsas om telefonerna, dela tvättstuga, dusch, och respektera varandras privatliv. Jag har bott kollektivt förut men aldrig utan att mer eller mindre fått välja vilka jag ska bo med, eller under för många frustrerande och pressande omständigheter.
En typisk dag börjar klockan halv sju, då en vakt kommer in i ens rum och kollar så att (1) man är där och (2) att man lever. Klockan kvart över åtta är det ”morgonmöte”, då vi går igenom vad alla ska jobba med under dagen, vilka som ska studera, vem som ska laga mat och vilka som städar. I slutet på varje morgonmöte läser någon en sida ur en liten bok med underfundiga allmänna råd om livet. Efter morgonmötet är det ”sysselsättning” fram tills klockan tolv då det är lunchrast till klockan ett, då sysselsättningen fortsätter. Hittills har min sysselsättning varit att gå ute i solen och klippa gräs och rensa rabatter, inte helt fel. Nu har jag dock fått formellt tillstånd att studera, så jag kommer att spendera dagarna i datasalen med näsan över en bok. Halv fem är det middag och efter det fritid.
Vi blir aldrig inlåsta på våra rum, men klockan nio på kvällen låses ytterdörren. På kvällarna kan man vara i gymmet, gå promenad i skogen, spela spel eller hänga i vardagsrummet. Det finns ett litet bibliotek, en datasal och ett solarium. På söndagar är det tipspromenad och vinnaren får ett telefonkort. Ibland kommer en kristen grupp från Frövi hit med kaffe och bullar och någon gång händer det tydligen att någon trubadur eller liknande kommer och uppträder. I våras var Mikael Wiehe här (som för övrigt stödjer Avrusta-kampanjen).
Jag har varit på den öppna anstalten i en vecka nu. Vardagen börjar infinna sig och jag trivs ganska bra med mitt inrutade men behagliga liv. Det utmanande kollektivlivet känns för det mesta hanterbart och lärorikt. De fina brev jag får från kända och okända människor värmer och muntrar upp de stunder då det är jobbigt och ensamt. Tack!