Två timmars blockad

Klockan ringde ohövligt tidigt och sedan satt vi i bussen. En blandning av tröttet, nervositet och spänd förväntan formade en knut i magen. En knut som dock snabbt löstes upp när vi kom fram till Faslanes norra ingång och såg att endast två poliser stod där. Vi skyndade oss ut ur bussen och fram till gaten för att komma i position. Vissa av oss satt ner, andra stod upp med händerna i rör (för att försvåra polisernas arbete) och ytterligare en grupp dansade och sjöng om fred och kärnvapenblockader innan även de sällade sig till oss övriga i blockaden. Samtidigt vid den södra ingången kämpade finnarna för att få upp sin träställning, kallad tripod, vilket de sedemera också lyckades med. Aktionerna föreföll minutiöst planerade och tog poliserna ordenligt på sängen.

Ca 2 timmar senare var vi på väg till polissationen i polisens minibussar. Stämningen var uppåt värre och poliserna verkade rätt muntra det också. Det hade varit en lyckad blockad med 42 arresterade. Basens två huvudingångar stängda i två timmar, ett mindre traffikkaos utanför och en god stäming mellan aktivister och poliser, mycket bättre än så hade det knappast kunnat bli.

Cellerna var små, vissa av oss hade sällskap andra var i solitud under de 30 timmar vi tillbringade i häktet. Vi fördrev tiden, vissa pluggade, andra skrev brandtal och ytterligare några sjöng sånger hela natten lång. Sent dagen efter blev vi utsläppta och mötta av stödgruppen vid häktets portar. Vi kände oss upprymda, glada över att vara fria och stolta över att allt gått på bra. Aktionen kändes verkligen som början på något och inte som slutet och flera av oss pratade redan i bussen om att komma tillbaka, något för övrigt också häktes personalen och poliserna uppmuntrade oss till med sina ”see you soon”.

Patrick