Nu eller aldrig för kärnvapnen: Lera, staketklättring och samba

Lördag 3 april samlades aktivister över hela Europa för att agera mot de kärnvapen som finns utplacerade i Skottland, Nederländerna, Italien, Frankrike, Belgien och Tyskland. I Belgien var vi två ofogare på plats för att delta i aktionen mot flygbasen Kleine Brogel, där den amerikanska armén har 20 kärnvapenbomber.

Bussen till Kleine Brogel gick först 9.30 från Bryssel så vi kunde sova ut ordentligt innan aktionen. Tur var det eftersom det blev en lång dag. I bussen fick vi en briefing på vad Kleine Brogel är för nåt, varför vi både har skyldighet och rättighet (enligt internationell lag) att ta oss in på basen och protestera, och vad de juridiska konsekvenserna kunde bli. Vi fick även se en instruktionsvideo med info om Kleine Brogel och tips på olika sätt att komma över eller under staketet till basen, som t.ex.  ”flip flop” (kasta sig på staketet och slänga benen över) och ”snake style”. (krypa under). Under bussfärden hann vi också göra oss i ordning till clowner eftersom vi skulle vara en del av den 16 personer starka clownarmén.

Efter drygt en timmes bussresa var vi framme och vi började gå på en liten grusväg mellan några åkrar. Vi hade alla fått kartor för att hitta rätt men i början gick nästan hela gruppen från bussen tillsammans. Efter en liten stund vek vi av från vägen och sen sprang växelvis ute på åkrarna och inne i skogen. Polishelikoptern hade upptäckt oss och två poliser på hästar kom ridande efter oss. Ett tag lyckades de splittra gruppen och blockerade när några av oss skulle ta oss över en väg. Men vi trixade och fintade och tillslut lurade vi oss förbi dem.

Vi höll oss i skogen under träden för att inte vara alltför synliga för helikoptern som cirkulerade över oss. Nu närmade vi oss basen och staketet vi skulle ta oss över och vi delade upp oss i mindre grupper, men clownarmén höll ihop mer eller mindre. När vi kom fram till staketet som avgränsar kärnvapenbasen var där fullt med militärer med hundar på andra sidan. De såg inte alltför glada ut och för att göra det avleda uppmärksamheten från våra kollegor som försökte ta sig över staketet började vi leka lite lekar framför soldaterna. Vi lekte oss fram till staketet och stod öga mot öga med militärerna.

Medan lekarna avlöste varandra diskuterade vi fram och tillbaka när och hur vi skulle försöka ta oss över staketet. Vår roll som clownarmé var ju både att distrahera polisen och militären medan de andra aktivisterna tog sig över staketet eller genom skogen, men även vi hade planerat att ta oss in på basen. De som lyckades hoppa över staketet blev tagna snabbt, ingen lyckades ta sig särskilt långt in på basen. Men vi ville ta oss in för att muntra upp de aktivister som var i förvar inne på basen.

Militärerna på andra sidan stängslet stod med bara några meters mellanrum och så fort någon klättrade eller hoppade över var de snabbt många på plats för att direkt ta den. Det tog några försök och vi blev tillbakaputtade av militären så fort vi försökte hoppade över. Men med lite envishet var vi tillslut alla över. Så fort vi kommit över blev vi nedtryckta på marken och fick våra händer bakbundna med buntband. Jag hade tur och fick mina bundna framför mig eftersom jag hade så stor ryggsäck och krånglade lite.

Militären la oss först på ett ställe i skogen, för att bara några minuter senare ta oss till en lite mer öppen plats. Alla fick ligga på mage rakt ner i leran och de som rörde på sig eller lyfte huvudet (som jag) blev snabbt nedtryckta i leran igen.

Efter en stund i leran fick vi åka en buss till en inhägnad brevid en hangar. Där dukade vi upp picknick och började leka lekar med de andra inspärrade aktivisterna. Några lärde ut jonglering och alla pratade med varandra om hur och var det blivit tagna. Vi hjälpte varandra att ta bort buntbanden med hjälp av en nålarna på pins (nu kan vi det också). Fler och fler aktivister strömmade in och efterhand blev vi tagna för att kolla leg och visiterade.  Efter det blev vi togs vi in i en hangar för att vänta på vad som skulle hända näst. Kanske skulle de förhöra alla oss, kanske några, kanske ingen. Flera hade trots visitationen lyckats smuggla in mobiltelefoner och kameror så information kunde förmedlas till legal group och media-teamet.

I hangaren hängde folk upp sina blöta kläder på tork, återfann de vänner de tidigare splittrats från, läste, spelade kort eller försökte sova. Vi fick veta att minst 360 personer var tagna i förvar och att polisen ännu inte hade meddelat vad de skulle göra med oss. Men att en varm soppa väntade på oss när vi kom ut.

Så började sambabandet spela. När vi stod utanför hangaren hade de inte fått ha sina sambatrummor men de hade fått dem tillbaka efter leg-kollen. Den kalla betonglokalen blev på en gång varmare och ännu mer när vi var många som började dansa. Vi spelade och dansade och det spelade ingen roll att vi var inlåsta  och inte visste om vi skulle komma ut, eller om vi skulle bli åtalade för nåt. Det spelade ingen roll eftersom vi hade fest, och gärna skulle ha dansat och spelat flera timmar till om de inte hade släppt ut oss.

Bussarna fick köra in på basen och hämta oss och vi kördes till en bar/restaurang i samhället Kleine Brogel där varm mat och musik väntade på oss. Vi fick ta igen oss lite innan bussarna körde tillbaka till Bryssel där vi åt stans godaste pommes frites innan vi åkte hem igen och somnade djupt, nöjda med dagens bedrifter.

Cattis Laska