Vid halvfem-tiden på torsdagseftermiddagen 3 oktober kom en bil med två vänner till vår skog Peaton Woods. Jag kånkade ned min våtdräkt och vi körde iväg längs de skotska höjderna. Jag fick ducka för diverse mötande fordon. Även privatpersoner larmar ofta polisen om fredsaktivisternas göranden, trots att en majoritet av skottarna är emot de brittiska kärnvapenbaserna och regeringspartiet SNP stödjer de ickevåldsliga direktaktionerna mot dem.
Bilen stannade och jag löpte över en grind och stack iväg över en vindpinad hed högt uppe mellan de båda kärnvapenbaserna Faslane (de kärnvapenbestyckade Tridentubåtarnas hemmahamn) och Coulport (basen där kärnvapenstridsspetsarna, var och en med cirka 100 kilotons atomsprängkraft, eller åtta gånger Hiroshimabomben (som dödade en kvarts miljon människor)). Strax var jag utom synhåll för vägen, pinkade och spände på mig det tunga viktbältet istället för att ha det i ryggsäcken. Mellan klipporna kom en skock får lunkande. En stenmurkantad platå bredde ut sig och inte ens Coulports kraftledning kunde förstöra den paradisiska scenen med utsikt över viken Long Loch och med ett ensamt träd som gjort för att vila under.
Jag såg inga vakttorn söderut men banade mig ändå väg rätt ned till vattnet, för att inte ta risken att komma för nära basen utan kunna närma mig maximalt försiktigt i skydd av mörkret och vattnet. Tät undervegetation och viss rädsla för att siktas in av diverse ljus på andra sidan viken - hur högteknologisk och hur vaksam är egentligen säkerheten kring en kärnvapenbas? Är det någonstans det kunde finnas nedgrävda sensorer borde det ju vara här. Jag hade tagit ut batteriet ur mobilen för att inte kunna pejlas.
Under vandringen ned skymtar jag runt en krök söderut en del av basen, en enorm hangar ute i vattnet. Kommer att undra vad jag håller på med. Jag har några timmar tidigare bestämt mig för att inte bara simma in på Coulports område utan också för att försöka ta mig upp på land och så långt in i basen som möjligt, kanske till och med förbi den extra avspärrning bakom vilken stridsspetsarna förvaras och varifrån regelbundna lastbilskonvojer (!) avgår till södra England för att kontrollera och serva kärnvapnen. Jag tror inte att det är fysiskt farligt, visst kan man drunkna eller bli skjuten om man har otur, men jag litar på min förmåga att ta det försiktigt. Men vad är syftet med detta? Jag kan missa hemresan, till och med få ett antal månader i brittiskt fängelse och dryga böter enligt de nya terroristlagarna för detta intrång. I gengäld - kommer baspersonalen att bry sig? Är lite artiklar i media värda detta? Orkar jag sitta i fängelse länge - det var ju traumatiskt bara i måndags när jag satt 12 timmar ensam i en liten cell? Det vore rätt skönt att vända om till lägret och göra mediearbetet istället.
Så tänker jag att Faslane-kampanjen funnits i många år och har brett stöd bland folk. Budskapet kommer inte att missuppfattas. Och så tänker jag på alla genom historien som lidit långt mer än jag någonsin kan göra i kamp mot orättvisor. På att kärnvapnen verkligen är fel enligt folkrätten, enligt ickespridningsavtalet från 1968 och världsdomstolens domslut från 1996. Jag tänker på de duktiga jurister världen över som slagits för detta (och vunnit) och som står på min sida. Varje slag för rättvisa är ett slag tillsammas med alla dem som gått före mig. Varje sekund av mitt begränsade liv jag väljer att inte kämpa är ett aktivt stöd till orättvisan.
Riskabel civil olydnad är inte så lite som att kliva ut i det okända. Men det finns mer som talar för än som talar emot. Jag klämmer ryggsäcken mellan slyn och hasar nedför en brant.Makar in mig bakom ett klippblock under ett stup nere vid vattnet. Klockan är bara halv sex och jag skulle in på basen vid halv elva för att komma samtidigt som de andra. I med batteriet i telefonen och läser ett SMS om att en av skogsmullarna från vårt läger, där han lever av vad naturen bjuder, hastigt och lustigt lånat en våtdräkt och kastat sig upp på cykel för att ansluta sig till mig. Bara att klättra upp på heden igen och försöka hitta honom, mobil har han ju inte.
Det börjar bli mörkt och regnar nu stadigt. Utflykten slutar med att jag genomblöt kraschar tillbaka ned bakom klippblocket efter att förgäves ha skuttat runt bland fårskit och träsksjöar där uppe. Misär. Fumlar med att dra av mig kläderna och sätta på mig våtdräkten. Har räknat rätt - inne i den blir allt snart varmt och skönt och jag trycker ned kläderna i väskorna och sätter i mig matsäcken av bröd och kaviar. Sen sträcker jag ut och går in i dvala fram till klockan 21.45. Omkring mig fullständig frid och ett varsamt omslutande mörker.
Tar fram mobilen för att SMS:a att jag ger mig av. Kollegorna i Ofog ska längs land och i vattnet försöka ta sig in på basen söderifrån samtidigt som jag. Efter två timmar, klockan halv ett, ska de berätta för polisen att jag är på väg norrifrån, som en säkerhetsåtgärd. Tangenterna börjar kruppa. Får iväg ett SMS med en serie osammanhängande tecken, sen slutar knappsatsen helt fungera och jag skriver in fel PIN-kod. Aj aj. Men nu är det dags. På med våtdräktsskorna, smyger ned till vattenbrynet och drar på mig simfötterna. Drar sen på mig våtdräktshuvan och handskarna. Glider ned i vattnet som en berusad säl.
---
Detta är ett utdrag från en längre text.