En oförglömlig natt

Det är torsdag kväll och jag har just sovit i ett par timmar. Ville här berätta lite om nattens händelser från mitt perspektiv; jag som satt på ett hotellrum medans de andra var ute och gjorde aktion i regnet!

Vi tog beslutet bara för några dagar sedan att en av oss skulle "göra en Angie" (efter Seeds of Hope medlemmen Angie Zelter, 1996 gjorde den gruppen en avrustningsaktion mot ett Hawk-plan som skulle exporteras till Indonesien, de tre andra gick in och avrustade på natten, Angie kom dagen efter och greps när hon på ett mer öppet sätt var på väg till fabriken).

Tanken var att jag då först skulle kunna lägga upp filmer från aktionerna på nätet, sen träffa journalister och berätta om vad som hänt, och sedan gå in på området för att fortsätta avrustningen. Och, troligen, bli gripen på väg in, om inte annat så för medhjälp och förberedelse.

Så, jag hyrde ett rum på Alfred Nobel Hotell för att kunna ha mitt lilla kontor där under natten. De två grupperna skulle ha telefonkontakt med mig via två mobiler (med handsfree, det var en bra idé). Eskilstunagruppen ringde upp rätt tidigt och berättade om hur de klippt upp porten i stängslet och hållit en tyst minut.

Karlskogagruppen kom till sitt område lite senare, men så småningom hade jag de båda (Alvin och Pelle) i var sitt öra!. Jag försökte hinna skriva ner allt medan de berättade om vad som hände. Ungefär samtidigt gick de fram till sina dörrar och började bryta. Det kändes fantastiskt att kunna följa med i precis vad som hände. Jag var spänd så jag nästan darrade. Jag bad till Gud mer intensivt än jag gjort på länge, bad att hon skulle ge dem all möjlig kraft och styrka.

När Pelle sa "nu är vi inne, här finns det vapen" och strax beskrev hur de hamrade på delar till en haubits trodde jag knappt det var sant. När Alvin en liten stund senare säger "vi har tagit oss in genom fönstret, här ligger en massa rör till Carl Gustaf" höll jag på att trilla av stolen.

Sen fick jag följa hur de jobbade, hamrade och rispade på olika vapendelar, lade ut banderollen, diskuterade om de skulle sätta sig ner innan vakterna kom etc.

När väktarna upptäckte Pelle och Cattis hörde jag hur en första kommentar var "Så ni lyckades ändå". När polisen kom till BAE:s hall och började fråga ut dem var jag också med. Polisen ställde frågor, bad dem visa vad de gjort där inne, undrade över tidigare domar. Pelle förklarade med olika resonemang varför vi är emot export till USA och Indien. Först efter 30-45 minuter, när de bestämt sig för att ta med dem till stationen, säger en polis till Pelle "nu får du stänga av telefonen".

Alvin var "borta" en bra stund efter att polisen kommit in till dem, men sen kom hon tillbaka och berättade att de nu satt i var sin polisbil och skulle bli körda till stationen.

Ja, det var sannerligen en speciell natt. Jag jobbade med filmerna och annat till halv sex då jag stupade i säng. Tre timmar senare började en ny intensiv dag. Journalister ringde, jag höll en liten presskonferens vid Bofors, och gick sen till Rosendalsporten för att gå in på området och fortsätta avrustningen. Då ställde sig emellertid fyra poliser i vägen och förklarade att de inte kunde låta mig gå in. Efter ett tag och lite prat sa jag hejdå till dem, och meddelade att jag då fick komma tillbaka vid ett senare tillfälle.

Nu måste jag gå. Stort tack för alla uppmuntrande hälsningar vi fått!

Annika Spalde